Pia Rockström
Välkommen till min författarvärld!

Februari 2021: Tänk om inre styrka är en ledaregenskap!

Madeleine och Catrin

Under januari höll jag en välbesökt online-föreläsning, ett samarbete med Tegar förlag och Sveriges förening för högkänsliga. Efter föreläsningen skickade jag med några utvalda frågor till åhörarna att fundera vidare kring. Tankar som jag själv fått när jag skrivit boken Sensitivt ledarskap. En av tankarna var den här: Tänk om inre styrka är en ledaregenskap! Det var när jag träffade systrarna Catrin Wendt och Madeleine Wallin på ett hotell i Varberg som det blev sådär riktigt tydligt för mig att inre styrka hos en person kan vara det som gör att hen efterfrågas som ledare på en arbetsplats. Det kanske inte så ofta handlar om saker du skriver på cv:t utan mer det som du utstrålar. En inre trygghet och en balans i att du vet vem du är och vad du står för. Ingen av systrarna har haft som mål att nå en ledande roll och har fått fundera länge innan de tackat ja till att leda. Under deras uppväxt i Bullerbymiljö i Västergötland lärde de sig om gemenskap, om självkänsla och om det lilla livet. I Sensitivt ledarskap återkommer jag flera gånger till vikten av att lära känna sig själv innan man kan leda andra. Jag fick en önskan under den efterföljande diskussionen som följde föreläsningen om att utveckla det här med inre styrka. Vad menas med det? Den som läser kapitlet om mig i slutet av boken tror jag blir klar över hur jag hittat min inre styrka genom att också värna om stilla stunder i mitt eget sällskap. Livet är många gånger fyllt av yttre stimulans, många av oss tror jag inte ens reflekterar över att det är så. Själv har jag en väldigt stark barometer som reagerar på när jag varit för mycket i det yttre. Efter en dag, eller ibland bara en stund i mitt eget sällskap, kan jag nästan känna hur allting klickar på plats inom mig. Jag känner tydligt min kropp, vad den har att säga, jag känner en stark glädje inifrån som ingen yttre händelse egentligen kan rubba. Och jag behöver inte ägna mig åt yoga eller meditation, det är fint att göra det, men det är inget krav. Det allra viktigaste är att våga möta mig själv, mina tankar och känslor. En av intervjupersonerna i min bok Aryel Walett berättar om hur hon i projektet Stubbetid har tagit ut chefer i skogen där de på en stubbe helt ensamma fått möjlighet att möta sig själva.

En annan fråga jag fick var ”Hur ska man tänka om man delar chefsposition med någon som inte är högkänslig? Här tror jag att det är lätt att jämföra sig med andra som om de vore normen. Men hellre då vara tydlig med vem man är och hur man fungerar. Kanske kan man komplettera varandra och delegera arbetsuppgifter efter vad var och en har lätt för. Flera av de ledare jag intervjuat har låtit andra mer robusta personligheter ha ansvaret för personalfrågor. En av ledarna jag intervjuade berättade att när han var på konferens var det viktigt för honom att pausa mellan arbetsdagen och den ofta efterföljande företagsmiddagen på kvällen. Faktum var att det inte behövdes någon lång paus. Kanske en timme då han kom tillbaka till sig själv innan nästa aktivitet. Han var tydlig för sina anställda med att han är högkänslig och att han behöver pausa ibland. Jag tänker på situationen jag är i just nu på jobbet när jag i Covid-tider som journalist fått möjlighet att sitta hemma och arbeta. Som högkänslig upplever jag att när jag jobbar hemma så blir jag mycket mer produktiv eftersom jag får lagom med intryck. Det är viktigt att ta sig själv och sina behov på allvar.

Fråga tre löd; Hur hanterar du känslor när du varit i en situation med dålig stämning? Eller när någon medarbetare mår dåligt? Den hänger också ihop med ytterligare en fråga: Hur hanterar ledarna konflikter med de anställda. Har de lärt sig hantera det? Det är lätt att som högkänslig känna sig ansvarig för allt och alla. Jag pratar om det i boken med ledarskapsutvecklare Clara Löfvenhamn som tar som exempel att vi som ledare kanske inte alltid måste ingripa direkt när vi känner att något är fel. Vi har en tendens att se världen mer detaljrikt än andra. Men kanske kan det räcka med en kort avstämning med medarbetaren som verkar må dåligt. Imorgon kanske hen mår bättre. Att inte uppslukas av sina känslor så att de helt styr ens handlingar är viktigt. Clara brukar själv skriva dagbok efter jobbet varje dag för att kunna lämna jobbtankarna när hon kommer hem. Själv så har jag ett knep som heter vatten. En dusch då jag både symboliskt och fysiskt låter allt rinna av mig. Vatten är så helande och räddade mig bland annat när jag var på bokmässan i Göteborg i fyra dagar med umgänge från morgon till kväll. Jag duschade både på morgonen och kvällen och kom ut som en ny människa. När det handlar om konflikter handlar det också återigen om att vara den medvetna ledaren. I boken finns Aryel Waletts modell för hur man som ledare bör tänka bortom tankar, känslor och handlingar vad gäller sig själv och andra och istället se själva kärnan.

En av frågorna jag skickade med åhörarna handlade också om ett lugnare tempo i arbetslivet. Hur ska vi få till det? Någon jämförde det med att svänga Titanic, eftersom det inte är ”creddigt” att eftersträva lugn. I boken får ni möta Anja Söderstjerna som har en ledande roll inom social omsorg och som har elefanterna som sin inspirationskälla. Tänk, vad djurlivet ändå kan lära oss. Stressar de så som vi gör? Nej! Min egen lösning för att orka med i arbetstempot har varit att gå ner i tid. Att vara den som säger att det här funkar inte längre. Jag tänker att det är vi högkänsliga som före andra känner när något är ohållbart och att vi därför också är de som måste börja agera för en förändring. Jag tillåter mig alltid att ta en timmes lunch. Mitt system måste få koppla bort för att sedan kunna vara på topp igen. I boken berättar flera ledare om sitt sätt att hitta återhämtning. Och inte minst är det av vikt att vi trivs socialt på arbetet för att vi ska orka med i ett högt tempo. Den forskningen berättar jag också om.

En annan synpunkt som kom upp var. ”Vikten av att inte låta känslor styra ett ställningstagande. Samhället präglas ibland av känslor och att man inte stannar upp och kollar fakta/forskning. Att vara påläst och tydlig, inte bara snäll är bra ledarskap”.

Fredrik Jireteg som jag också skrivit om i boken har ett redovisningsföretag där han låter det gå 24 timmar mellan att man börjar en diskussion tills beslut tas. Helt enkelt för att intellektet och känslan då hinner landa i ett bra beslut. Jag tänker också på rektorn Niklas Dahlström som i boken säger att själva anställningsintervjun med nya medarbetare är det allra viktigaste en ledare gör. Han ägnar mycket tid till att träffa nya medarbetare och då kommunicerar han tydligt vilka förväntningar han har på sina anställda. Som ni hör finns det oerhört många tankar i boken att dela vidare. Datum för ännu en föreläsning är under planering. Vi ses kanske där! 


Januari 2021: ”Ett år då jag gick jag på djupet i min bokvärld”

Vi lämnar ett annorlunda år bakom oss. Ett år som verkligen skakat om. För mig personligen var 2020 också fyllt av glädje, inte minst för att jag fick gå djupt in i min bokvärld eftersom jag var tjänstledig andra halvan av året. 2021 börjar med att jag sätter mig i redaktörsstolen igen på Ystads Allehanda. Det kommer bli mindre tid för bokskrivande, men grunden för min tredje bok är lagd, kontakterna tagna och halva boken finns på pränt. Med ”Sensitivt ledarskap” har resan bara börjat, det är en bok med lång livslängd. Det är nyårsdag idag och här är en återblick från mitt bokår 2020.

Januari började storstilat med ett förlagskontrakt för Sensitivt ledarskap på Tegar förlag. Samtidigt fanns en hel del att justera i början på manuset. I slutet av 2019 hade jag gått på en föreläsning med forskaren Ingrid Tollgerdt Andersson på Ystads bokhandel. Men det var först i januari när jag fick tid att läsa hennes bok ”Så vinner du slaget om de bästa, handbok i ledarskap” som alla bitar föll på plats. Tollgerdts mångåriga forskning om ledarskap har visat att relationer och självkännedom är nyckelord i framtidens ledarskap. Det stämde så väl med min bok. Tollgerdt skrev också om bloggaren och ledarskapsutvecklaren Clara Löfvenhamn och den unga generationens syn på arbetslivet. Det blev sista pusselbiten till min egen ledarskapsbok!  

Februari var månaden då jag skrev den allra sista intervjun till boken, porträttet på Clara. På det privata planet reste jag med familjen till Örebro för att hjälpa min son flytta till studentlägenhet. Tänk, då visste vi inget om vad som skulle komma. Att resan till Örebro skulle bli den allra sista 2020.  

Mars var en tuff månad. Jag fick problem med kristallsjuka, som sedan satt i hela våren. Tur att jag hade det lite lugnare med bokprojektet. Det slutliga manuset skickade jag in till Nina på Tegar förlag i mitten av månaden. Jag fick lägga all min kraft på att med yrsel klara av mitt journalistjobb som nu också innefattade att ta ställning till om jag skulle träffa människor. Covid -19 var nu ett begrepp.  

April startade med att min chef kom och bad mig jobba hemifrån på grund av pandemin. Det var en dröm som nu besannades på ett högst oväntat sätt. I början av april blev bokomslaget till Sensitivt ledarskap klart. Att det skulle vara en påfågelfjäder på framsidan kändes klockrent. Påfågeln har funnits med mig som symbol under hela resans gång och står för vikten av att som sensitiv ledare stå i sin fulla kraft.  

Maj. I maj var det som att ljuset återvände till mig. De första månaderna med världspandemin var jag rätt låg, som högkänslig tar man in allt omkring även om man är frisk själv. För mig blev meditation ett sätt att hitta balans igen. I maj blev det mycket korrarbete med Sensitivt ledarskap. Den som tror att ett manus är perfekt när det skickas in till förlag tror fel. Det är många vändor innan allt är klart.  

I juni gick jag kurs i att bygga min författarplattform. Tjänstledigheten hade precis börjat och jag kände mig fri att prova nya vägar såsom en ny hemsida och mer engagemang i sociala medier. På kursen fick vi uppmaningen att ägna oss åt sociala medier en timme per dag och se det som att det ingick i författarlivet. Manuset fanns hos min förläggare vilket gjorde att jag nu hade tid att läsa tvillinglitteratur inför min tredje bok. I slutet av juni lossnade det rejält när jag hittade ett nätverk av tvillingar som förlorat sin tvilling, lone twins, på Facebook, många av dem ville bli intervjuade i boken!  

Juli Första tvillingintervjun gjorde jag på Österlen. Jag hade tänkt ta ledigt i juli men flera tvillingar hade möjlighet att göra intervjuer just i juli och det blev fantastiska innerliga möten, de flesta över Zoom. Jobbade också med språkliga ändringar i manuset, för andra gången.  

Augusti Det allra sista korrarbetet i augusti varvades med varma bad. Så underbart det var att få arbeta helt i sitt eget tempo. 18 augusti skickades Sensitivt ledarskap till tryck. Jippie!!! De sista sommarveckorna jobbade jag fram två föreläsningar kopplade till mitt skrivande samtidigt som jag visste att de inbokade föreläsningarna jag hade under hösten troligtvis skulle få flyttas på grund av Covid.  

September Så kom äntligen boken från tryckeriet och det fick bli digitalt boksläpp med Tegar förlag. Lagom till boksläpp blev jag också intervjuad i HSP-podden med Carola Ahlsson.  

Oktober Tvillingintervjuerna tog fart igen och efter att Susanne Durlind skrev om mig och mina skrivprojekt i Ystads Allehanda i samband med att jag fyllde 50 år fick jag kontakt med tvillingar också från min närmiljö. Så spännande.  

November Jag mötte min rädsla för att intervjua på engelska och började göra intervjuer i USA. Det blev mer jobb, men så givande att ta boken ut i hela världen. Skrev ett kapitel med mina egna upplevelser. Det var ett stort ögonblick. Så mycket tankar som jag aldrig uttryckt kom ner på pränt.  

December Vintertiden kom med sin inåtvända energi. Jag saktade in lite, skrev ut intervjuer. Avslutade året med att bli intervjuad av Hållbara chefen-podden på länk från Göteborg och var med på ett uppslag i Tidningen Inspire.  

Det var lite av mitt bok-2020. Ett år med så mycket kreativitet men också en kropp som sa ifrån när jag ångade på för fort. Mitt mål är att möta det nya året i lagom takt. Spännande intervjuer för tvillingboken återstår under vinter och vår. Och äntligen ska jag få möta publiken med Sensitivt ledarskap i olika sammanhang. Välkommen 2021!


December 2020: Tid att klappa sig själv på axeln

Gör det någon skillnad? Om man är helledig och ägnar sig åt sitt bokprojekt eller om man skriver några dagar i veckan vid sidan av ett deltidsjobb? Jag minns när jag skrev på min debutbok ”Högsensitiva berättar”. För att hålla engagemanget uppe lyssnade jag på Författarpodden med Agnes Hellström och Frida Skybäck. Frida, som idag är en av våra mest säljande författare, skrev då på sina historiska romaner samtidigt med att hon jobbade som lärare.  När hon unnade sig längre ledighet sa  hon att hon mär kte skillnad på det hon skrev, det var som att närvaron och fokus på ett enda projekt gjorde sitt till. Jag tror hon sådde ett frö i mig den där dagen för flera år sedan. Jag ville också prova vad som skulle hända om jag verkligen gav mig den tiden. Ärade mina drömmar och det min själ innerst inne ville ägna sig åt.  

Jag har varit ledig i sex månader nu. Och eftersom jag började min halvårs tjänstledighet med en månads semester har jag en månad ledig tid kvar. Vad är belöningen för ett halvårs skrivande på heltid utan lön? Har det varit värt det? Svaret är ja, men jag ber att få återkomma till det. Först vill jag blicka tillbaka på var jag stod i juni när allt började.  

När jag tänker tillbaka så har ledigheten verkligen känts som ett arbete. Varje dag. På ett positivt sätt. Jag var så i nuet första veckan att jag helt oplanerat fick till mig en kurs om att bygga en författarplattform. Ur den kursen kom bland annat min hemsida som gett mig flera spännande möten. Ett av dem hoppas jag kunna berätta mer om lite längre fram. Kursen blev också en nystart i sociala medier där jag gått med i flera fb-grupper, vilket i sin tur lett till en lång rad av intervjuer till min kommande bok. Faktum är att nu kring Thanks giving har jag gjort så många intervjuer med tvillingar på andra sidan Atlanten, för att de varit lediga och haft tid för djupintervjuer, att jag känner att jag behöver pausa lite. Senast idag läste jag om vikten av att låta ett manus vila. När man som jag jobbat många år i tidningsbranschen är det svårt. Jag är så van att det jag skriver ska ut i etern helst påföljande dag. Att låta saker mogna är ett helt annat tänkesätt. Sen påverkas jag också av att det är intervjuböcker jag skriver. Jag vill ju helst att den intervjuade ska känna igen sig i berättelsen, att inte perspektiven ändrats helt då tiden gått.  

Om juni var månaden då jag vände mig utåt blir december månaden då jag hoppas få tid att andas. Det måste finnas tid för alla delar i livet. Och kanske är det därför jag älskar december. För att det är tid att knyta ihop säcken. Tid att klappa sig själv på axeln över det man gjort det senaste året. Tid då man tillåter sig att få lite perspektiv på allt som hänt. Jag tror på att värdera just den tiden. Att känna efter. Känna in. Andas. Le. Inte bara andas in utan andas ut också. En lång utandning.  

Och min fråga som jag ställde i början. Det börjar bli hög tid att återknyta till den. I går fick jag en så stark känsla inuti. Jag fick svar från en tvilling i USA som kommer bli en av de intervjuade i boken. På många sätt kan man säga att hon är en nyckelperson som bland annat som psykolog hjälpt tvillingar som mist sin tvilling i nine-eleven-attacken. Det finns mycket att berätta om denna kvinna men det är inte tid för det än. Men genom hennes svar blev det så tydligt för mig hur många nya vägar jag slagit in på det här halvåret. Och jag vet att jag med min högkänslighet inte hade gjort detsamma om jag samtidigt skulle ha hållit i rodret för mitt ordinarie arbete. Det vi fokuserar på växer, det är som en naturlag vi aldrig kan komma ifrån. Därför tror jag att den som väljer att lägga all sin tid på något förr eller senare kommer få ett genombrott. Att bolla två olika uppdrag samtidigt gör däremot att vår energi spretar.  

En vecka till blir det skrivande nu. Jag tycker om att ge allt mitt fokus på ett projekt. Sedan ska jag ge min nya bok Sensitivt ledarskap lite välförtjänt uppmärksamhet. Det väntar en poddmedverkan och olika föredrag runt hörnet.  

Men först en intervju i eftermiddag i Texas. Med den yngsta tvillingen i den kommande boken. Jag fokuserar hellre på hur världen har öppnat sig tack vare tekniken det här speciella 2020. Visst, det finns mycket som är kaosartat därute. Men vi har alltid ett val. Det vi fokuserar på växer. Så låt oss skapa enhet och broar oss emellan, oavsett vilka tider vi går igenom.

 God Jul till er alla!


November 2020: Jag fick en stafettpinne vid starten av mitt liv

”Tro, jag vill känna tro, jag vill känna morgondagen nalkas här i lugn och ro. Känna tro igen.”

Tänk, det har snart gått ett år sedan som Marie Fredriksson lämnade detta jordeliv. Det är som att tiden har blivit annorlunda det här senaste året. Allt som hänt. Förändringar på så djupa plan. Orden i Maries text ovan har fått en ny innebörd. Och tro är just vad den här texten ska handla om.  

För många år sedan fick jag en röd snickrad skylt av min son Truls som han gjort i slöjden. På den stod det ordet tro. Historien bakom skylten var att han egentligen hade tänkt skriva sitt namn: TRULS. Men så, som barn gör, när han hade skrivit bokstäverna T och R upptäckte han att utrymmet på träbiten inte skulle räcka till hela hans namn. Han fick snabbt tänka om, det fick bli ordet TRO som precis fick plats på det begränsade utrymmet och som han tyckte passade med mig, sin mamma.  

Ett kärt minne. Och faktiskt har jag fått höra det många gånger att jag har en ovanlig tilltro till livet. Att jag möter livet med acceptans. Och så är det nog.  

Jag fick skylten av min son. Men egentligen fick jag en precis likadan stafettpinne flera år tidigare. Precis vid starten av mitt liv. Det var då hon lämnade jordelivet. Min andra syster. Och på något vis lämnade hon en stafettpinne till mig. Där och då. Tron och tilliten till livet lämnade hon kvar till mig. Den har faktiskt aldrig svikit mig sedan dess.  

Så här års är det som att alla tankar djupnar. När hösten går mot vinter. Det var precis samma tid på året när jag hade ett uppehåll i intervjuerna till Sensitivt ledarskap. Jag hade gjort de intervjuer jag tänkt göra i Skåne och liksom samlade kraft till alla dem som jag skulle göra på olika platser ute i Sverige. Det nya året 2019 skulle hjälpa mig genom den energi som ett helt nytt år för med sig. Men i tomrummet däremellan fanns plats att skriva det svåraste kapitlet. Det som egentligen borde vara det lättaste. Det om mig själv. Under den mörkaste tiden på året skrev jag. En text som blev lång och som det i slutändan bara kom med delar av.  

Just idag sker ett skiftbyte. När jag skriver de här raderna ska jag samma dag göra min åttonde intervju till min tvillingbok. Jag har skissat på sjutton kapitel den här gången. Så snart är jag halvvägs. Jag har gjort sju tvillingintervjuer inom Sveriges gränser. Men idag bär det hela vägen till Alaska. Jag har fått läsa på om inuiter, jag vet så lite om Asiqluq, och den plats han kommer från. Kanske är det startskottet för att ta boken till fler länder? Jag vet inte riktig vart vägen bär. Men tvillingar som har förlorat sin tvilling finns överallt i världen. Genom Facebookgrupper är det lätt att ta kontakt.  

Mörkret är här igen, ute i världen stänger vi ner för ännu en kamp mot viruset. Och jag tänker att just den här årstiden har vi som allra mest tid att slå följe med oss själva. Ännu mer nu i virustider. Stanna inne, när kvällsmörkret kommer tidigt. Hitta tron och tryggheten inuti. Samtidigt med rädslan är det som att vi kommer närmare oss själva. Är inte naturen vackrare än någonsin? Människor ännu mer innerliga mot varandra? Närheten mellan människa och djur ännu mer naturlig? Vi har fått ett andrum genom att skala ner alla sociala kontakter. Så länge har fokus legat på det yttre livet. Min tillit och tro finns med mig även här. Jag kan se hur vi hittar tillbaka till sådant som vi sprungit ifrån. Som att lyssna inåt. Lyssna på det vi vill och behöver. Det är som att det är lättare nu när världen stannat av.  

Tilliten finns också med mig i själva bokprocessen. För nog är det speciellt att släppa en bok just när en pandemi härjar. Flera aktiviteter som jag fått styra om till nästa år. Möten med läsare som uteblivit. Ändå ser jag det som att jag nu får mer tid till nästa bok. Att läsarna till Sensitivt ledarskap kommer hitta boken. Just den här veckan går BTJ-häftet med en recension av Sensitivt ledarskap ut till alla bibliotek och kommer hitta nya vägar till läsare. Livet är ingen kamp, ingen jakt. Jag inspireras av Daniel Mendoza som skrev sin debutroman ”Den Enda” utan att marknadsföra den och lät kärleken i boken föra den från läsare till läsare. Jag tycker det är genialt. Det är sådant som jag tror på. Allt det vi ger ut kommer tillbaka, så länge som vi ger utan tanke på att förvänta oss något i gengäld.


Oktober 2020: Dags för en ny dekad

Boksläpp mitt i Coronatid. Ja, ett är säkert, detta är ett år vi alltid kommer bära med oss. Framförallt kommer jag tacka bokprocessen med "Sensitivt ledarskap" för att den i sig gett mig fina stunder 2020 - trots allt. Mitt i pandemin växte omslaget fram och senare putsades det på orden som blev till de meningar som står i boken idag. I början av året, innan insikten om vidden av det som hände hade nått oss, gjorde jag de sista stora ändringarna i manuset. Den sista intervjun i boken blev också till i januari när jag mötte ledarskapsutvecklaren Clara Löfvenhamn. Så nog har processen gått fort.

Jag sitter ute i hammocken i septembersolens strålar när jag skriver de här raderna. På många sätt är livet en dröm just nu när jag på heltid kan ägna mig åt bokprojekt. Men precis som i vilket drama som helst finns det alltid en orm i paradiset. Varför är det så? I våras gjorde den sig påmind första gången. Helt plötsligt var den där i form av yrsel. En yrsel som jag sedan levde med i flera månader. Jag minns intervjuer jag gjorde i jobbet då jag helst inte ville sitta vid någons vardagsrumsbord. För höll jag huvudet i fel riktning snurrade allt. Då gick det bättre om vi satt vid köksbordet, när jag inte behövde titta ner när jag antecknade i blocket var tillvaron nästan som vanligt.

I mitt stilla sinne visste jag att jag hade kört på för hårt en längre tid med journalistjobbet som jag varvat med bokskrivande. Jag hade inte tagit mig tillräckligt med ledigt. I sommar, tänkte jag, då när jag ska vara tjänstledig, då ska jag vila ikapp. Då ska jag återhämta mig lika mycket som jag också ska skapa.

Men när sommaren väl kom kändes allt lättare. Den där julivilan som jag alltid unnat mig varje år, den hoppade jag över. Jag får skylla på Covid19 som gjorde att vi inte reste någonstans. Då kunde jag lika gärna skriva och göra inspirerande intervjuer i min egen lilla Zoomvärld, resonerade jag. I ärlighetens namn hade jag då nästan redan glömt ormen. Istället tänkte jag att nu när jag själv håller i alla trådar i mitt liv så kommer yrseln nog inte tillbaka.

En vecka innan boksläppet med "Sensitivt ledarskap" knackade kristallsjukan på dörren igen. ”Du ska inte tro att livet bara är guld och gröna skogar”, hånlog den. Och jag blev varse att oavsett om jag lever mitt drömliv så måste jag ibland sakta ner och vila. Verkligen vila. En syssla som jag insett är mycket lättare när man arbetar nio till fem. När schemat är inrutat är vilan självklar. Men när du själv styr din tid tänker du att efter sovmorgon har du fått din vila och så jobbar du på sju dar i veckan. Men nja. Så enkelt är det inte.

Min intention är därför att möta oktober med ett nytt förhållningssätt. I år får oktober bli en enda lång brittsommar. Då ska jag prioritera livets roligheter. Inte bara för att jag råkar fylla femtio år och har bokat in slottsövernattning med mina närmaste och senare födelsedagsutflykt i goda vänners lag. Utan också för att jag har minus på rolighetskontot. Ja kanske har vi alla det i dessa dagar.

Nu hör jag två av ledarna i mitt huvud från "Sensitivt ledarskap". Precis innan boksläppet har jag läst boken ännu en gång, så jag känner dem väl vid det här laget. Först ut är Anja Söderstjerna som säger ”Sitt. Vänta. Tyst. Paus,”, så som hon brukar mana sig själv att hitta det som hon kallar elefantlugnet. Sedan är det Tara Moshizis ord jag hör om att oavsett hur roligt jobb man har måste hjärnan få vila. Själv löser hon det genom att schemalägga ledig tid. Kanske är det just vad jag ska göra i oktober?

Boksläppet som precis är avklarat i slutet av september är det sista som händer det här året. Jag tänker att varje år börjar på nytt den dagen då du föddes. Jag har därför bara några dagar kvar på det här året. Och genom det digitala boksläppet för Sensitivt ledarskap så slutade året med ett fyrverkeri. En glädje i att återse några av de ledare jag intervjuat till min andra bok. Och i att på olika sätt få föra upp bokens ämnen på agendan.

Efter sådd kommer skörd. Efter framåtrörelse kommer tid att hämta andan. Såväl åldersmässigt som tidsmässigt känns det som att oktober kommer med något helt nytt. Jag ska börja med att städa upp alla nyårsraketer. Njuta av fyrverkeriet jag nyss fått beskåda och sedan skriva de första orden på ett helt nytt blad. De allra första orden på det nya året blir kapitel sex i tvillingboken.

Men i det nya året tänker jag också ge plats för glädje, gemenskap och stillhet. Välkommen oktober, min egen månad. Nu börjar en ny dekad.  



September 2020: Svaret på valet av ämne för min tredje bok är JA!

Jag skrev i julibloggen att det var dags för nästa bokprojekt. Men att jag var i en sårbar fas och att jag inte visste om det skulle bära eller brista. Det var då dags att söka upp tvillingar som varit med om att förlora sin tvilling, sin andra hälft, vid något skede i livet. Och nu undrar ni säkert hur det har gått. Sanningen är att allra först gick det trögt. Jag var osäker på vart jag skulle vända mig. Jag kontaktade Tvillingklubben och Tvillingregistret och svar dröjde. Från Svenska Tvillingregistret fick jag tillslut ett vänligt nej, de hade ingen hjälp att erbjuda då de inte kunde lämna ut kontaktuppgifter. Inte heller hade de något råd att ge vart jag kunde vända mig vidare. Genom Svenska Tvillingklubben fick jag något enstaka tips från medlemmar om någon som kände någon som möjligtvis kunde vara intressant för boken. Men det var när jag på Facebook hittade en grupp med ensamma tvillingar med 4 500 medlemmar som det lossnade, över en natt. Och då pratar vi inte Sverige, här finns ingen liknande grupp ännu. Men i den amerikanska gruppen kom jag snabbt i kontakt med flera svenska tvillingar och även tvillingar som kunde svenska från andra länder. Nu fick jag börja skriva en lista för att lyckas komma ihåg alla namn. Och sedan planera in dem som intervjuer.

Under juli och augusti har jag gjort fyra intervjuer, de flesta via mötesprogrammet Zoom. Och jag slås av det som alltid blir så tydligt för mig när jag gör en intervju innehållandes en människas livshistoria. Även om temat är detsamma så är varje berättelse så unik. När jag gick i gymnasiet skrev jag en diktbok som specialarbete och döpte den till Pusselbitar. Och just pusselbitar, som tillsammans bildar ett komplett pussel, det är så det känns att skriva en intervjubok baserad på flera människors röster. Allas berättelser bildar en helhet och blir så starka tillsammans.  

Första Zoom-intervjunFörsta Zoom-intervjun

Även om man inte kan tro det så har varje tvillingintervju jag gjort på Zoom varit innerlig, så som det blir när det ämne man avhandlar berör bägge parter på ett väldigt djupt plan. Det går verkligen att mötas människa till människa även digitalt!  

Några kritiska röster har jag fått från omgivningen när de hör om min tredje bok. ”Men det berör ju så få, kommer den gå att sälja?” Så har jag aldrig tänkt själv kring just detta ämnet. Och när jag i somras lyssnade på feelgoodförfattaren Frida Skybäck som höll en digital föreläsning om att lyckas med sitt romanprojekt bekräftade hon det som jag redan känner. Att jag är på rätt spår! Frida gav tips på vissa ämnen som alltid går hem hos läsaren. Två av dem var just kärlek och död. Svaret är alltså JA. Ett JA på att ämnet är läsvärt även för dem som inte förlorat en tvilling. En starkare kärlek än den mellan tvillingar får man leta efter. Och döden, att förlora sin tvillingsjäl, är ett ämne som berör. Så jag är inte orolig. Kritiska röster finns det överallt när man skapar något. Min egen resa har lärt mig: 1. Kritik är inget dåligt, ta till dig det som är relevant och gå sedan vidare i tanken. 2. Du blir starkare i dig själv av att möta kritik.  

Men för att återkoppla där jag började det här inlägget. Det går bra med tredje boken. Det går alldeles utmärkt. Och så många film- och boktips jag fått i ämnet av tvillingar runt omkring i Sverige. De ger olika litteraturtips som belyser just den här förlusten, listan verkar aldrig ta slut. Och som jag har följt tipsen, lyssnat och läst är vad jag gjort i sommar och tårarna har trillat. Aldrig har jag mött mig själv och mina innersta känslor på det sätt som jag gör just nu. Och till filmer och litteratur som jag inte visste fanns när jag inledde det här projektet.  

För någon vecka sedan damp det ner en tegelsten i min brevlåda. En bok på 400 sidor som jag beställt från Amazon om självaste Elvis Presley som miste sin tvillingbror vid födseln. Den är på engelska och mitt mål är att någon gång under hösten plöja igenom också den.  

Vid sidan av att tvillingboken växer fram är september årets stora månad för mig av en helt annan anledning. Det är dags för boksläpp av ”Sensitivt ledarskap. Möt det nya sättet att leda i tolv intervjuer”. Precis när bokmässan i Göteborg går av stapeln börjar min bok säljas hos nätbokhandlarna såsom Bokus, Adlibris och Akademibokhandeln. Som allt annat detta år är årets stora möteshändelse för skrivande själar digital. Så drömmen om att få stå på självaste Bokmässan med en bok som precis kommit från tryckeriet, den drömmen får jag förverkliga ett annat år. 


Augusti 2020: Möt din skaparkraft

Hur mår ni så här mitt i sommaren 2020? Jag mår bra!  

Det är slutet av juli när jag skriver min månadsblogg för augusti. Jag har bestämt mig för att denna gång inte i förväg planera vad bloggen ska handla om. Så när jag skriver de här orden vet jag inte vad det ska leda till. Vi är så duktiga på att planera och tänka ut. Så och så vill vi ha det. Så ska den här månaden bli. Men livet blir sällan som vi tänkt.  

För många år sedan läste jag Julia Camerons bok ”Öka din kreativitet – den artistiska vägen.” Där gav hon ett tips som jag sedan följde några månader – att skriva morgonsidor. Morgonsidor handlar om att du det första du gör när du vaknar skriver tre sidor med dina tankar, rakt upp och ner det som kommer till dig. Tanken bakom är att du när du skriver i början utgår från din vänstra hjärnhalva, det logiska. Julia ser det som att det är här din kritiker finns som bara uppfattar världen utifrån det kända. Men i takt med att du skriver så släpper du alla måsten och lyckas du hålla fast vid alla tre handskrivna sidorna så kommer du till slut komma till en plats där din mer intuitiva sida finns. Det som du har inom dig som mer hör till höger hjärnhalva vågar sig fram när du hamnar i ett flöde. Nu har du kommit till vad Julia kallar för konstnärshjärnan och det är här du hittar din skaparkraft som kan komma med lösningar på sådant du funderat på.  

Jag minns inte riktigt hur det gick för mig, jag skrev men alla dagar orkade jag inte skriva tre sidor. Det var då jag precis hade gått ner från att jobba fyra dagar i veckan som journalist till tre dagar som jag skrev dessa sidor. När jag läser sidorna i efterhand märker jag att jag grubblade en del över om det var rätt beslut att gå ner i tid. Eller snarare handlade tankarna mycket om, om det var okej för omvärlden att man jobbade så lite? Idag förstår jag inte varför jag inte bara njöt av min nya tillvaro. Jag hade ju satt tre barn till världen vid sidan av att arbeta 75 procent som redaktör på en tidning. Nu var jag verkligen värd att få njuta och ha lite tid för mig själv de dagar barnen var i skolan. Så här i efterhand vet jag att jag behövde den här tiden av vila, två år, innan det var dags att ta tag i mitt första bokprojekt. Och om jag inte tagit mig rätten att vila hade kanske inte bokidén kommit som en blixt från en klar himmel? Vilan är många gånger underskattad i vårt samhälle.  

Jag tänker på alla som liksom jag i år haft hemester, som rest mindre än vanligt och haft mindre kontakt med släkt och vänner. Med mer tid i vårt eget sällskap infinner sig ibland en viss rastlöshet. Kanske är det likadant med livet som med morgonsidorna. Man måste förbi det där första skedet, med de kritiska tankarna och ältandet innan nya vägar öppnar sig. Att våga vara i det okända. Att våga börja skriva på ett helt tomt dokument. Vart leder stigarna? Vågar jag?  

Nu tänker jag på en händelse för flera år sedan. Jag hade tagit ledigt från jobbet, tror det var sportlov, och hela familjen skulle åka till Stockholm. Men så fick jag influensa. Fick stanna ensam kvar hemma medan familjen åkte i väg. En av dagarna i min ensamhet tog jag fram ett litet block som jag började skriva på. Till min förundran räckte blocket inte till. Jag hade börjat skriva en berättelse om en man som hette Gråbo som jag inte hade en aning om vad han kom ifrån. Jag vet att miljön där han bodde, en ort mellan två berg, påminde om Sundsvall, orten där jag bott en tid när jag läste till journalist. Berättelsen finns sparad som en påminnelse om att en dag ska också jag ta vägen till något annat än det jag är van vid. Lämna vänsterhjärnans logiska upplägg med intervjuer, frågor och svar. Möta högerhjärnans lekfulla vandring och följa med på en helt ny upptäcktsfärd. Men något säger mig att det får bli när barnen lämnat boet. För när hela familjen var hemma igen var det som att den dimensionen, att skriva helt fritt ur fantasin, tackade för sig. Jag har inte känt lockelsen att fortsätta.  

Så finns det en röd tråd i mina augustitankar? Jag tror det. Jag skulle vilja säga så här: Värna tiden, speciellt den fria, oplanerade tiden då du får en chans att möta dig själv. Och när du skriver, om du gör det, gå bortom rädslan, skriv dig bortom alla babblande tankar. Plötsligt kanske du kommer till en ny plats. Där du kan möta din skaparkraft. 

Juli 2020 – en sårbar fas i bokskrivandet

När är ett bokprojekt som mest sårbart? Jag skulle säga att det är i fasen jag just nu befinner mig i. När jag gjort en del research men ännu inte skrivit ett enda ord på boken jag har i mitt huvud. Det är lite som att vara i landet ”mittemellan”. Det är här som de flesta kreatörer vill jobba ostört. Och helst inte berätta vad det nya projektet ska handla om med risk för att den kreativa processen då kan stanna upp. Kreativiteten behöver full frihet och känslan av att du kan ta vilken väg som än uppenbarar sig. När jag skulle gå på tjänstledighet från mitt journalistjobb sa min vikarie att hon med några korta ord ville berätta för läsarna vad det var jag skulle syssla med under mina lediga månader. Det var bara att kapitulera. Så första veckan av min tjänstledighet kunde tidningsläsarna se att jag skulle intervjua tvillingar som förlorat sin andra hälft. Med andra ord, mina planer för min tredje bok är redan ute, jag har också delat dem med mina följare på sociala medier.  

Då jag skriver i intervjuform brukar den första avklarade och nedskrivna intervjun bli en viktig milstolpe. När jag skrev min debutbok ”Högsensitiva berättar” berättade jag allra först om mitt projekt i den lokala Skånegruppen i Sveriges förening för högkänsliga, SFH. Det dröjde bara några dagar så fick jag ett långt mejl från en nybliven pensionär utanför Helsingborg. Jag har skrivit ut och sparat Brittas mejl, det är ett kärt minne över hur min bokresa startade. Det var december 2014 när jag satte mig i bilen och körde de elva milen norrut utan att veta vad som väntade. Min målsättning var att berätta om högkänsligheten på ett sådant sätt att de som kände till personlighetsdraget men också de som inte gjorde det, skulle inse att sensitivitet är en styrka. Det ledde mig sedan till ytterligare 21 intervjupersoner. Ett år och nio månader efter den första intervjun gjorde jag den sista.  

"Hjärtat i Råå", platsen där jag gjorde min allra första bokintervju 2014.

Första trappsteget i bokprocessen

För att lyckas ta sig över det första trappsteget i en bokprocess tror jag på att leva i nuet. Inte tänka på de månader av arbete som väntar utan mer följa lusten i stunden.  

En vän till mig som är företagare i Ystad introducerade den första ledaren som blev en av tretton jag intervjuat i den kommande boken ”Sensitivt ledarskap”. Den här gången var det på hemmaplan som jag träffade Aryel för att se om min plan höll. Aryel har i många år arbetat med ledarskapets olika aspekter och vi möttes på ett Rotarymöte där vi bägge var gäster. Det har hunnit bli 2018 och året dessförinnan har jag ägnat mycket tid till att marknadsföra min första bok. Jag har varit på bokmässa i Göteborg och Helsingfors, på hälsomässa i Stockholm och seniormässa i Malmö. Jag har hållit föredrag i bokhandeln hemmavid såväl som på SFH-föreningen i Lund. Jag har letat företag som vill sälja min bok, osv. Det är som att jag glömt att författarens främsta uppgift är att skriva. Därför blir det en sådan lättnad när jag sätter mig ner och skriver ut Aryels intervju. Där och då bara vet jag säkert att jag ska göra ännu en intervjuresa men denna gång stanna kvar lite längre, gå lite djupare, hos varje intervjuperson. Det blir tretton röster i tolv intervjuer som får komma till tals. Böckerna kommer ha samma längd även om min första bok innehöll 22 röster. Den här gången lägger jag också till ett kapitel om mig själv i slutet.

Aryel säger att hon kan se mig föreläsa inför ledare, hon är van att coacha och ger mig många peppande råd. Just en sådan intervju som man behöver för att få kraften att ta sig an ännu ett stort projekt. Ett år och åtta månader efter intervjun med Aryel gör jag den sista intervjun till min andra bok. Jag har rest mer nu, inför första boken var jag i Göteborg och Linköping som längst. Nu har jag tagit intervjuerna till Stockholm flera gånger men också till Jönköping och Varberg. I höst ska ledarna i Sensitivt ledarskap få möta sin publik. Äntligen. De har så mycket klokt att säga. Boken handlar om att leda med människan i centrum. 

Coronavardag

Nu står jag här igen. Nu också med en Coronavardag att ta hänsyn till. En vardag som inte tillåter resande hur som helst och som får mig tveksam. Jag har kommit i kontakt med två tvillingar här i Skåne som vill vara med i boken. Kanske blir det utomhusintervjuer, de är båda två i riskgruppen. Troligtvis kommer Zoom bli en bra hjälp denna gången. Och kanske tar jag intervjuerna ända till Alaska. I veckan fick jag en ny bekantskap genom en fb-grupp jag gick med i. Sean är tvilling i USA som pratar norska och förstår svenska.  

Det bästa med bokskrivandet är att du inte behöver vara fullärd när du börjar skriva. Det brukar lösa sig längs vägen. Varje intervjuperson kommer med nya kunskaper. Jag längtar efter känslan ”nu är jag igång”. Hoppas den infinner sig nu i sommar. Snart ska jag ta steget och kontakta de första tvillingarna, med tillit till att arbetet kommer leda till en färdig bok, också den här gången. 


Juni 2020 – Manna från himlen

Vad skulle du göra om det plötsligt började regna manna från himlen? Eller med vårt moderna sätt att se på det – om någon plötsligt hade satt in en stor summa pengar på ditt konto?

En sådan overklig händelse var jag med om förra sommaren. Vi semestrade på våra drömmars ö – Gotland. Bodde på Fårö och hade lyckats få med alla tre barnen, som numera är mer vuxna än barn. På väg i bil in till Visby skulle min make kolla sitt bankkonto för att se om han hade täckning för en utelunch med hela familjen. Gissa om vi blev förvånade när han upptäckte en oväntat stor insättning som vi inte hade en aning om var den kom ifrån. Nog har han haft en hel del med Försäkringskassan att göra sedan han sommaren 2016 drabbades av stroke. Men det här, tänkte vi, måste vara en felbetalning därifrån. ”Väntar du pengar för något?”, frågade jag. ”Ja, sa han 700 kronor”. Vi parkerade vid Röda Korset i Visby där min äldsta son skulle leta kläder till ett lajv-event han skulle på. Så där gick jag med barnen bland alla begagnatprylar och kläder medan min man satt kvar i bilen för att reda ut vad det var som hänt.

Det visade sig vara en utbetalning från Försäkringsbolaget, så som de gör när någon efter en skada eller liknande varit sjukskriven minst halvtid under en treårsperiod. Och brevet, som skulle ha förberett oss på detta, låg och väntade på oss i vår brevlåda hemma i Skåne.

Halleluja! Vilken överraskning! Vi reagerade olika på beskedet. Maken började genast göra listor i huvudet för vad pengarna skulle gå till. Jag tänkte instinktivt att vi kunde ha det som en buffert som alltid finns där och gav trygghet. Men i takt med att listan på de materiella sakerna han radade upp växte började en dröm jag länge haft i bakhuvudet att pocka på min uppmärksamhet. Jag hade alltid undrat hur det skulle vara att ta tjänstledigt ett halvår och ägna mig åt det fria skrivandet. Var det verkligen min tur nu? Och vad skulle hända om jag gav mig den tiden?

Fårö 2019Fårö 2019

En författarplattform

Minnet från juli 2019 spar jag. Behöver jag säga att vi gick till en lunchrestaurang den dagen och barnen fick för en gångs skull välja obehindrat från menyn. Där och då kände jag mig mer fri än någonsin. På Gotland känner jag alltid total frihet och med det nya beskedet var jag flygfärdig.

Samma känsla har jag när jag sitter och skriver det här blogginlägget till dig. Min första tjänstlediga vecka har inletts. Och på min allra första lediga vardag uppenbarade sig kursen ”Bygg din författarplattform 2020” i mitt fb-flöde. Och här är jag nu. Under fem veckor ska jag och trettio andra skrivglada författare lära oss om hur man når ut med sina böcker. Den här texten är en del av kursen. Vi har fått en uppgift att skriva ett blogginlägg. Varje månad tänker jag uppdatera bloggen med var jag befinner mig just nu, i skrivandet, i tanken, i livet, och förstås kommer det att handla om mina böcker som börjar kännas som en syskonskara. Förstfödda ”Högsensitiva berättar” längtar efter att få ett syskon i höst då ”Sensitivt ledarskap” kommer ut. Samtidigt är jag redan gravid igen med min ”tvillingbok” som inte fått något namn än.

Tid är det dyrbaraste

Men vad jag vill komma till, som ett avslut på den här texten, är att du kan köpa mycket för pengar, men frågan är om inte tiden är det allra dyrbaraste vi har? Vad händer när man köper sig lite tid från den vanliga vardagen och i tillit möter livet och de närmaste månaderna som blanka blad? När man vågar ta klivet från ekorrhjulet och själv sätter schemat för sina arbetsdagar.

Jag kommer vara snäll mot mig själv och unna mig ledigt i juli då min man har semester. Men hela juni följer jag min kreativa lust. Det finns ingen som säger att jag måste sätta mig vid datorn 8.30. Men ändå studsar jag upp på morgonen. Det har bara gått en vecka av min ledighet men jag känner mig gladare än på länge, känner mig som en bättre medmänniska som tackar ja utan att tveka till att gå en promenad med min syster - tid har jag ju!

Vad skulle du göra om det började regna manna från himlen? Vad är din högsta dröm? ”Finns det något mer du skulle vilja lägga din tid på som du inte gör idag?”, brukar jag fråga den jag intervjuar när jag som familjeredaktör skriver en levnadshistoria. En del har inte ens tänkt den tanken. Andra har sin dröm klart för sig och vet precis vad de skulle göra om de hade tid eller råd.

Det här är min dröm! Följ med mig på resan och se. Jag kommer med en ny uppdatering i juli. 

Till dess, ta hand om dig! 

Post
Instagram